MWG 2007 Hyderabad Indien (11-22 oktober)

Uppsamlingen och avresan

När vi samlades på Karlbergs slott en småkylig dag inför avresan till Indien så var det inte enbart de vanliga skytteförberedelserna som stod i fokus. Det största Military World Games genom tiderna skulle nu hållas i Indien i ett klimat som troligen skulle påverka skyttet både fysiskt, psykiskt och mekaniskt. Det stod även klart sedan en tid att vaccinationer och andra förberedelser var av största vikt. Den svenska läkaren klarade ut att vi skulle undvika kött, fisk, sallad, glass, kall mat mm mm och hålla oss till buteljerat vatten efter att ha kontrollerat flaskans försegling. Trots att det var information som redan hade spridits så var det en mindre kö till läkaren efter genomgången för att säkerställa att de medicinska förberedelserna var i ordning. För egen del hade jag ställt om till indisk tid en vecka tidigare och gått upp 3.00 varje morgon för att ta mig till skjutbanan och träna, så uppsamlingskvällen och avresedygnet blev en riktigt lång historia. Vi flög via Helsingfors till indiska hamnstaden Mumbai där vi lämnade seglare och triatleter för att själva ta inrikesflyget till Hyderabad.

Hård landning i Hyderabad

Med en nedsättning som mer liknade en kraschlandning med tur tog vi mark i Hyderabad. Äntligen framme trodde vi. Några timmar senare hade vi fortfarande inte kommit mer än ett hundratal meter inne på flygplatsen och irritationen avbyttes med uppgivenhet och apati. Enligt uppgift hade 12 nationer landat timmarna före oss utan att ha anmält sig till mästerskapen. Någonstans mellan 500 och 1000 personer behövde därför busstransporter och förläggning och tydligen gällde först till kvarn så det var bara att vänta. Den informationen nådde inte oss förrän flera dagar senare så för stunden stod inte arrangören och värdlandet högt i kurs. Indien har ansökt om att hålla OS 2016 och det framstod närmast som ett skämt bland de nationer som upplevde en nästan löjlig byråkrati med stämplar som inte hade någon till synes funktion, samtidigt som informationsspridningen var lika med noll. Nej det är ingen överdrift. Informationsspridningen var fullständigt obefintlig.

Tävlingsarenorna

Efter ett par dagar fick vi komma ut till tävlingsarenorna för att kvittera ut våra vapen inför utrustningskontrollen. Även här verkade det som om ingen hade tänkt till hur det skulle gå till. Det fanns förvisso ett system, men i kontakt med verkligheten visade det sig vara så krångligt och tidskrävande att det i praktiken inte fungerade. Jag stod i kön för vapenkontrollen i 3-4 timmar i ett rum på 35 kvadratmeter och avancerade ca 30cm på den tiden. Både pistoler och damernas gevär skulle ringla respektive kö runt varandra och den enda kontrollvikten delades mellan de båda grenarna. Efter några timmar tappade den Schweiziske officer som arbetade i tävlingsledningen sitt lugn och skällde ut både funktionärer och tävlande som inte betedde sig det minsta ansvarstagande. Efter det fungerade kösystemet extremt dåligt, vilket var en klar förbättring från tidigare då det inte fungerade alls. Så småningom fick vi våra vapen godkända och inlåsta i en 10m hall i utbyte mot en nummerbricka. Ammunition var vi inte betrodda att hantera utan den skulle coachen ta ut och ge till respektive skytt efter behov. Ingångsvärdet att alla patroner skulle kvitteras och tomhylsor räknas in efter varje dag föll på sin orimlighet och efter den kaotiska dagen gjordes en hel del förändringar som gjorde att det flöt resten av veckan.

Tävlingarna

Det begränsade näringsintaget som vi försökte spä på med diverse energitillskott och frystorkade fältportioner i kombination med värme och bråkande magar gjorde att de flesta hade svårt att få ut all energi. Värmen runt och över 30 grader och fuktigheten som var ganska låg kring 50% gjorde att det tog några dygn innan vätskebalansen var korrigerad till fullo även om vi drack i mängder hela tiden. Resultaten av lagmatchen i grovpistol går inte till historien. 566, 567, 568 och 571 poäng var inget vi hurrade över och det räckte inte ens att komma med till finalen på det vi kallar U-landsbistånd, dvs. strävan att så många nationer som möjligt får möjlighet att deltaga i finalen även om de inte kvalificerar sig resultatmässigt i kvalet. Någon dag senare var det dags för militär snabbmatch och nu var vi bättre acklimatiserade. Vi hade fyllt på med lite mer frystorkad mat, mer saltat vatten och hade ett sug efter revansch efter grovmatchen. Den nervositet som vi blågula ofta skapar själva hade även den lite mer kontrollerade former. Åke och undertecknad gick till final. Åke på egen kraft och jag med hjälp av både bananskal och skohorn. Jag lyckades genomföra en ganska kontrollerad tävling med hög mental närvaro och kontrollerad stressnivå. 195p i 10-sekundersserierna, 193p i 8-sekunders och 191p i 6-sekundersserierna summerades riktigt till 579p och ett personligt rekord för egen del. Liksom vid både träning och lagmatch sköt jag alldeles för snabbt med tider mellan 3.04-8.32 på 10-sekunders, 2.55-6.55 på 8-sekunders och 2.25-5.72 på 6-sekunders. Då har jag inte tagit med de snabbaste serierna! Tävlingarna och förhållandena har varit mycket lärorika ur flera aspekter och alla bär vi med oss erfarenheter.

Friendship Through Sport

Efter att våra tävlingar var avslutade så kunde vi avnjuta de arrangemang som värden hade ordnat i förläggningen. 47 Infanteribrigaden bjöd på rockkonsert, indisk öl, folkdans, krigsdans och ett mycket varmt mottagande av sina gäster. Den karismatiska förbandschefen Överste Behl hade sänt ut sina soldater med bussar till de andra förläggningsområdena och dragit med dem till vårt. Han gav sig inte förrän alla gästerna fått klart för sig att stridsropet som gällde var ”Tagra Raho” , (~Styrka och tillit). Helt plötsligt var det hos oss festen var. De första dagarnas hårda attitydprövningar av värdens förmåga att arrangera hade lokalt totalt kommit på skam och för arrangemanget i sin helhet så hade toleransen i viss mån ökat även om det var många som konstaterade att något OS skall definitivt inte gå i Indien. En faktor som vi inte är vana att hantera som indierna hade att ta hänsyn till var det ständiga terrorhot och återkommande bombmorden i landet, inklusive Hyderabad. Ca 10000 infanterisoldater av den erfarna sorten var posterade kring det område vi befann oss. Med ett tätt samarbete med polis och underrättelsetjänst var det många för oss nästan omärkbara passager av olika säkerhetszoner där vi räknades in som får i vargaland. De till synes fullständigt förvirrande bussturerna med otaliga inräkningar från de första dagarna blev något mer förståeliga när vi senare i veckan såg säkerhetsofficeren via komradio rapportera bussnummer och passage av fiktiva linjer längs färdvägen. Under veckan vi var där tog en bombgrupp i en annan del av staden hand om ett mystiskt paket som visade sig vara en kartong med någon hushållsmaskin. Hög puls i säkerhetsarbetet således. 2010 får Indien en ny chans då Militära VM i skytte går av stapeln i New Delhi. Förutsättningarna för det mer begränsade evenemanget är betydligt bättre än för MWG. Vi får hoppas att indierna behåller sin gästfrihet och ambitionen att dela med sig av landets enorma kulturrikedom, och om de snäpper upp sin logistiska förmåga för att få mer snurr i genomförandet så blir det mindre knorr i leden.

Tagra Raho!

Håkan Sjöberg