MNM - 06 Vekaranjärvi, Finland

Så var det då dags för 2006 års upplaga av Militärt Nordiskt Mästerskap! Denna gång var det den före detta Östra Rikshalvan, det vill säga Finland, som stod för värdskapet. Försvarsmakten slog på stort och lät de tävlande färdas medelst Flygvapnets TP 100, vilket visade bjuda på en del intressanta upplevelser – bland annat att det går att last ett större antal gevärsutrustningskoffertar (läs stora, tunga, otympliga och allmänt svårhanterade bagar) inne i ett passagerarplan som främst är avsett för att transportera militära högdjur med attachéväskor i krokodilskinn samt en och annan finansminister till fotbollsevenemang runt om i världen.

Efter landning i Villmanstrand så vidtog ett bussrally genom karelska ödeskogar till Karelska Brigaden i Vekaranjärvi, där vi inkvarterades i ett kasernetablissemang av betong som till och med fick Livgardets kaserner att framstå som en idyll. Häpna officerare kunde även notera prydliga soldater som förflyttade sig i flock medelst språngmarsch, en i vårt land onekligen utdöende konstform!

På kvällen omedelbart efter ankomst genomfördes sedvanlig invigning med tal av bland annat kommendören för Finlands Östra Militärdistrikt. Kort, koncist och rakt på sak – typiskt finskt alltså, varvid bland annat utlovades en fältskjutning ”där det skulle bli tydligt vilka som var de bästa skyttarna”. Jojo, smålog de svenske i mjugg, fältskjutning – hur svårt kan det egentligen vara? Att det senare visade sig vara ett uttalande som på intet sätt var överdrivet kommer vi att återkomma till..

Kvällen fortsatte sedan med så kallat mingel och buffé, där lagledningen visade vad som menas med föregångsmän, alltså inte bara på det intellektuella planet, utan även i praktiken. De officiella bilderna från bankettkvällen visade med all tydlighet hur det gick till när de svenska lagledarna överlägset vann kapplöpningen till buffébordet och hur de sedan med beundransvärd uthållighet länsade detsamma.

Verkligheten i form av skytte tog dock snabbt överhanden och snart stod herrarna i laget på pistolbanan i Utti och tränade för fullt. Inledningsvis grovpistol med träning i form av en 4+4 seriers träningsmatch på förmiddagen, vilken följdes av en helmatch på eftermiddagen. I pauserna så försågs utmattade skyttar och ledare med lekamlig spis genom en mobil soldathemsenhet som utspisade kaffe, sockerbullar och – tack och lov – även Pepsi Cola!

Tävlingen blev en tung historia där alla de våra verkligen tog i och både ville och försökte, men tyvärr höll det inte riktigt ända ut. Åke slutade som god fyra efter särskjutning i vilken en finne sköt en 50:a och Åke 46. Vinnande finne in på 584, följt av ytterligare två landsmän på 576 resp 574. Åke bäste svensk på 574, följd av Lars Thool på 571.

Ronny gjorde dock en mycket bra precisionsomgång – 291 – som nog höjde pulsen på oss åskådare en hel del.

Finland blev segrande lag (2305) och de svenske – Åke Stenlund, Lars Thool, Håkan Sjöberg, Ronny Andersson och Ulf Claesson knep en silvermedalj med lagpoängen 2279. Danmark slutade som trea på 2259 och Norge fyra med 2221 poäng.

Kvällen följdes upp med ett kulturevenemang där det bjöds på besök vid ett numer nedlagt pappersbruk, vilket visade sig vara betydligt mer intressant än vad som förstone befarats. Bruket låg i en välmående idyll och var bevarat i mycket gott skick. För välnärda och överviktiga statstjänstemän som oss så var det en påtaglig fingervisning om hur verkligheten kunde te sig för mindre än ett århundrade sedan, långt innan laptops och mobiltelefoner. Kvällen avrundades med provsmakning av lokalt producerat bärvin, vilket var en intressant upplevelse. Dock så förhindrade landets lagstiftning att de tävlande bjöds på mer traditionellt finskt dricka, men det var kanske tur det..!

Följande dag stod Militär Snabbmatch på programmet, vilken genomfördes på ungefär motsvarande sätt som gårdagen, det vill säga en träningsmatch under förmiddagen, följt av den officiella matchen på eftermiddagen. Även här gick det väl inte riktigt som vi hoppats på och/ eller förväntat oss; dock så kan sägas att resultaten överlag var förhållandevis låga. Vinsten här gick till Norge på 580p, följt av Finland på 579 och 574. Även i denna disciplin visade Åke att gammal är äldst bland de svenske med 572 (194, 193, 185) vilket gav honom och Sverige en hedrande femteplats. Lars Thool följde återigen Åke tätt i hälarna och slutade som sjua med 570p (188, 194, 188).

Lilla Sverige (samma lag som under tisdagen) lyckades även i denna tävling klämma sig in som tvåa efter Finland, som vann på 2286p. Vår slutpoäng blev 2277, inte långt ifrån alltså, men den sista 6:an grusade tyvärr våra förhoppningar om ett guld, då de flesta i laget hade det lite bökigt med just denna serie. Danmark blev trea på 2264 efter det att norrbaggarna blev diskvalificerade vid den efterföljande vapenkontrollen (varvid Elefantorden fick en ny värdig medlem från vårt västliga grannland).

Så blev det då torsdag och dags för fältskjutning! Här var författaren och Anders Axelsson medtagna till MNM att ersätta Åke och Ulf Claesson i denna gren. Förutsättningarna för skjutningen delades ut kvällen före, likaså fick vi tillfälle att kasta en blick på de tilltänkta målen. Förvisso säger bestämmelserna för MNM att SPSF skjuthandbok skall reglera denna gren, men de förevisade målen i kombination med den finske tävlingsledarens uttalande i samband med invigningen fick oss att motvilligt inse att det här nog inte alls blir som en kretsfältskjutning hemmavid. En halv C 25:a, en på längden delad ”likkista” (L 1) av minsta sort och som lök på laxen en luftgevärs- respektive luftpistolstavla där enbart träff i det svarta räknades..

Vidare så framgick det av förutsättningarna att huvuddelen av alla stationer hade en max skjuttid på 10 sek, i vissa fall även mindre. Det rimmade rätt illa med skjuthandboken och här får författaren erkänna att blodtrycket ökade en aning (Rätt mycket om jag skall vara helt ärlig!) Nåväl, inte mycket att göra åt det, bara att dra på sig utrustningen och kasta sig ut i tävlingen!

Redan första station visade att dessa förmodanden inte på något sätt var underdrivna – målen var utställda på betydligt mer än det rekommenderade maxavståndet mot vad skjuthandboken säger, och dessutom kombinerat med enhandsfattning och sex sekunders skjuttid på fyra mål… en C 30, en ¼, en S 25 och en S 20 … på 50 meter! Detta följdes upp av ett moment där en halverad C 50 och en ¼-fig (minus ca 25%) gick på en rälsmålbana i ca 3m/sek….. på 50 meter!

Och det blev inte lättare i fortsättningen heller! Banläggaren hade onekligen använt en god portion fantasi i utformningen av stationerna som bjöd på skjutning utför stup, upp mot en vertikal bergvägg och över en vik i en sjö, på vilken det flöt ett fallmål.. Här var det inte bara målet som föll, utan även många av skyttarnas resultat!

Särskilt kommer man ihåg station fyra, där vi stod på en brant klippkant och sköt nedåt. Här var målen grupperade med en liggande L 1 på ca 50 meter, en halv C 20 på ca 40 meter, en S 20 på vilken man klippt bort allt utom övre vänstra hörnet och dessutom snedställt, på ca 25 m(!!) och slutligen en luftgevärstavla på ca 3 meter rakt nedanför fötterna. Total skjuttid 10 sek på sex skott och stående utan stödhand…! SPSF tekniska kommitté skulle sannolikt avlida i hjärtinfarkt om de hade varit närvarande..

Den sista stationen bjöd även på en 30 meters förflyttning bland tall och sten, varefter fyra minimala mål skulle beskjutas ur valfri skjutställning. Ingemar Proos hade redan tidigt placerat sig strategiskt vid denna station, sannolikt i syfte att få avnjuta hur löddriga skyttar i allmänhet - och lönnfeta stabsmajorer i synnerhet – galopperade fram bland de karelska tallarna som en flock urtidsödlor.

Avslutningsvis kan väl sägas att man nog bör överväga att ta fram ett eget reglemente för fältskjutning vid MNM, det skulle nog bli enklare för alla inblandade – både skyttar och organisatörer. Dock så måste väl påpekas att Staffan O tyckte att det inte var värre än fältskjutningarna i Östersund för 30 år sedan, då sköt man ju på ännu mindre mål på ännu kortare tider och på ännu längre avstånd och träffade mycket mer än vad vi gjorde nu… Jaja, när storfiskar’n talar om..! J

Summan av kardemumman på MNM 2006 blev i alla fall en individuell silvermedalj och tre dito i lag. Det får väl sägas vara rätt bra med tanke på vilka vi tampas med och tidigare års resultat, men vägen till guld 2008 är nog ändå fortfarande rätt lång…

Vid tangenterna

Lars Wistedt