[Skriv ut]

Reseberättelse från vinterträningsläger i Vålådalen

Den 2 januari transporterade jag mig till Uppsala, för att bli upplockad av ett gäng flygare för vidare transport till Vålådalen. Jag visste nog inte riktigt vad jag hade gett mig in på men var övertygad om att det skulle bli roligt. Resan gick bra även om det tog en stund att ta sig fram. Vålådalen, beläget ca 4 mil söder om Åre, ligger bokstavligt talat vid vägens slut. Omgivningen är vacker och fjällutsikten fantastisk. Här skulle jag alltså tillbringa en vecka med intensiv fysträning. Nåja, hur jobbigt kan det bli….?

Första kvällen var det ingen träning utan vi inkvarterade oss och genomförde förberedelser för kommande dag, i mitt fall vallning och utprovning av fäktutrustning. Vi bodde i dubbelrum med hotellstandard och maten åt vi i anläggningens restaurang. Både boende och mat höll hög kvalitet. Vid vår första samling gavs information om hur veckan skulle se ut, det jag kommer ihåg bäst är punkten ”Sociala evenemang – INGA, vi tränar, äter och sover”. Schemat vi skulle följa under veckan såg ut så här:

0700-0900 Fäktning
0900-1000 Frukost
1000-1200 Skidåkning
1200-1300 Lunch
1300-1500 Skytte/Boll
1500-1600 Fika
1600-1800 Fäktning
1830 Middag
2000-2100 Teori

Vi var ca 20 aktiva som skulle deltaga. Förutom inbjudna skyttar, undertecknad samt gevärsskytten Micke Olofsson, så var där 3st finska och 4st holländska femkampare som deltog. Resterande deltagare var de svenska flygfemkamparna, allt ifrån riktigt rutinerade till rena nybörjare. Lägret är främst avsett att användas som ett rekryteringsläger, ungefär som vårt skytteläger.

Jag upptäckte snart att förutom träningen så skulle jag inte behöva förta mig speciellt mycket under veckan. Allt låg nära, 100m till restaurangen, 100m till idrottshallen, 50m till skidspåren och skjuthallen fanns i samma hus där vi bodde.

Det som oroade mest inför dag 1 var hur det skulle gå att träna utan att ha ätit frukost. Det visade sig gå helt smärtfritt, jag tror att det hade varit värre att åka skidor innan frukost. Första dagen gick riktigt bra men jag började ana att det skulle bli värre innan veckan var över. Exakt hur rätt jag hade i det insåg jag inför kvällspasset dag 3. Det skrek i hela kroppen och bara tanken på att träna ytterligare ett pass gjorde det ännu värre. Som tur nu var så blev det inte värre än så, utan det började släppa mer och mer för var dag som gick.

Under dag 3 och 4 fanns det möjlighet för deltagarna att tillbringa en dag i Åre med utförsåkning. Det var absolut inget tvång utan det gick alldeles utmärkt att stanna kvar och träna som vanligt. Jag valde att stanna kvar och träna framför slalomåkning. De som åkte iväg hade i alla fall haft en trevlig dag i backen.

På morgonen dag 5 märktes det tydligt hur slitna alla var. Tempot var betydligt lägre på träningen än tidigare. Nu börjad även folk bli förkylda och småkrassliga. Även blåsor och skavsår börjad göra sig påminda. Själv drabbades jag av en lätt förkylning med en släng av feber mot slutet. Det hade ingen större inverkan på min vecka, jag fick dock lov att avstå den avslutande skidtävlingen.

På eftermiddagen dag 5 och hela dag 6 genomfördes en 4-kamp för alla deltagare på lägret. Hur det gick där tänker jag inte berätta men jag kan säga att jag höll fanan högt i skyttet och tog en klar grenseger före gevärsrepresentanten Micke Olofsson som lyckades knipa andraplatsen. Sista kvällen bjöd på samkväm som inkluderade avslutningsmiddag och naturligtvis en prisutdelning för de som presterat väl under 4-kampen. Därefter var det dags för den mer informella avslutningen i anläggningens bar.

Sista dagen återstod det bara att säga ”hej då” till alla de andra och packa in sig i minibussen för transport söderöver. Veckan var över och äntligen var det dags för lite seriös vila, något som kroppen led brist på vid det här laget. Slutbetyget för veckan blir väldigt högt. Det var jobbigt, roligt och nyttigt att få vara där. Träningen vi genomförde har jag som pistolskytt stor nytta av. Skidåkning är en av de bästa träningsformer man kan ägna sig åt. Bollmomentet innebär i stort precision under tidspress och det kan inte vara fel för oss skyttar att träna. Till sist har vi fäktningen som jag nu i efterhand kan säga gjorde underverk för min stillahållning.

Till er som tycker att fysträning är roligt och något ni gärna sysslar med kan jag bara säga att ”ta chansen” om möjligheten för oss skyttar att deltaga dyker upp igen, det tänker i alla fall jag göra.

//Jonas Fyrpihl